Att hela tiden vara påslagen i rädsla så till den milda grad att du missförstår alla situationer och inre tolkningar är enormt energikrävande och skapar ett ohanterligt kaos i livet. Varje gång du möter en ny situation så tar du in signaler och information från omgivningen, denna informationen ska sedan vägleda dig i hur du beter dig och hur du agerar. Om du misstolkar signalerna du får från omgivningen är det ett tecken på obalans i ditt system, visst kan det ske även om du inte är i psykos, men min upplevelse av psykosen är att mitt flyktsystem hela tiden är påslaget, som om det fanns en direkt fara i min närhet som jag måste värja mig ifrån. Det skapar ofta konstiga situationer som leder till en ökad känsla av stress och oro inombords. Det är som att man försöker släcka elden med bensin, ju mer man häller på desto mer brinner det. Lägg där till känslan av att vara uppe i varv rent mentalt så kan du ju föreställa dig att det är oerhört tröttsamt med nya situationer, människor och platser. Så som jag ser det är det inte alls konstigt för mig att man drar sig undan, isolerar sig eller aldrig vill hitta på något. Detta är ett tillstånd som kan leda till mental förlamning, att man till slut blir så påverkad av förändringen i tillvaron att man inte klarar av att tänka i ens dom lättaste banor. Missförståndet i sig är oftast som bortblåst om man frågar eller säger att man inte riktigt förstod eller att man inte hörde vad som just sades, men det är inte alltid lätt att komma till den självbehärskningen att man kan göra detta. I psykos är missförståndet som en slags följeslagare som hela tiden gör sig påmind då det är svårt att kunna tolka mycket intryck och information på samma gång, det är som att man går i en lång mörk tunnel, det ända man ser är ljuspricken i slutet och det är den man kan fokusera på, det som händer runt omkring är vagt och svårbegripligt efter som att det ligger utanför ens fokus. Så när det uppstår en situation och man fångas av misstänksamhet eller paranoia, då kommer ofta missförståndet eller missförstånden oftast som brev på posten. Det är oerhört svårt att kunna tolka en situation med flera informationskällor om man har paranoia eller är misstänksam. Ibland kan det trigga igång extremt starka känslor som kan leda till raseri, ledsamhet eller få en person att bara lämna rummet helt plötsligt. Det är en så komplexitet i detta att det är svårt att skriva om det, vilken ände i garnnystanets totala kaos ska man dra i. Men i alla fall så är det bästa att försöka bromsa och backa situationen när ett missförstånd har skett, inte driva på och låtsas som det regnar. Det måste vara oerhört svårt att vara närstående till någon som är i psykos, men till er som är det så vill jag ändå säga att det är inte heller lätt att vara i psykosen. Så att lyssna och ta det oerhört lugnt om det är något viktigt eller om det är mycket information som ska kommuniceras är väldigt viktigt. Känns det som att personen blir misstänksam eller går i försvar kanske det är lika bra att vänta lite eller inte alls ta upp det som skulle förmedlas just då. Det handlar så mycket om trygghet i sig själv och i rummet man befinner sig i. Det är mötet som är det väsentliga, och att man ska vara på samma nivå så att man kan mötas i samtalet, detta utgör grunden för kommunikationen. Ibland kan det vara bra att varmprata lite innan man ställer en viss fråga eller att man säger till vederbörande att jag kommer att behöva säga något viktigt till dig lite senare, inte just nu för nu ska jag diska eller vad man har tänkt ut att skjuta upp samtalet med en stund. Då är personen i fråga lite mentalt förberedd på att det är en viss sak som ska hända och kan själv förbereda sig på detta, så när stunden väl kommer kan man i lugnt tempo förklara vad som skall förmedlas. Detta skapar också ett andrum för personen som det gäller, kanske till och med personen i fråga säger att den inte är redo eller orkar prata om något viktigt just nu. Detta är ett sätt att försöka närma sig ett ”vanligt” och ”normalt” samtal. Det tar tid att återhämta sig ur psykosen och jag kan bara föreställa mig hur det är att se denna process utifrån eller som anhörig. Tiden det tar är olika för varje individ och vart man kommer hamna i slutänden är också olika beroende på vem man är och vad man gör. Så att föra en konversation med vederbörande på lika villkor är ett enormt framsteg om denne har varit i psykos. Det behöver inte vara timslånga samtal om världsordningen eller om andra saker men bara att normalisera konversationen är viktigt för att kunna förstå varandra utan missförstånd på ett konstruktivt sätt. Om man nu vill ha det så, givetvis.