När började alltihopa? Finns det en början och ett slut? Vilken är den avgörande faktorn för ett insjuknande? Allting sitter ihop på ett eller annat sätt. Det finns inga lösa ändar. För mig så kom insjuknandet som en smäll på käften men det hela började så mycket tidigare. Att gå på tunn is är riskabelt, om du hör att isen börjar spricka under dina fötter är det hög tid att lägga sig ner och krypa tillbaka, det gjorde inte jag, jag tog sats och sprang ut i det mörkaste vatten. Vad fick jag ut av det? En enorm känsla av ensamhet och en stress som skapade en tillvaro så förvriden att jag inte kunde känna igen en positivitet vare sig den kom inifrån eller utifrån. Allting blev negativt, mitt liva handlade om att fly mig själv, min tillvaro och allt vad det innebär. Traumat som detta skapade i sig är ett sår som jag läker dag för dag nu för tiden. Genom mognad och medvetenhet så lyckas jag hantera vardagen på ett mer och mer konstruktivt sätt. Det innebär att jag genom att lyssna kan ta in information som jag sedan omsätter i aktivitet, kom ihåg att vila är också en aktivitet. När jag trampade genom isen för många år sedan hade jag inte vilat på länge, jag hade kämpat mig in i en stressfull tillvaro som skapade en ohållbar situation i mitt liv. Mitt insjuknande blev till på grund av flykten från mig själv, flykten från mina känslor och flykten från sanningen. Jag hade inbillat mig att jag levde i frihet men ack vad fel det var. Min omogenhet och oförmåga till konsekvenstänkt hade dragit mig in i en situation som slutade med att jag upplevde att livet inte längre var värt att leva. Jag tappade all kontakt med det fina som finns i tillvaron och kände att döden var den rätta utvägen. Flertalet försök att avsluta det hela i överdoser resulterade i att jag blev totalt passiviserad. Jag var helt tom inombords, oförmögen att göra varken det ena eller det andra. Allting kändes tungt och svårt. Jag var livrädd för att försöka göra något över huvud taget, kanske på grund av risken för att misslyckas eller så var det för att jag helt enkelt hade tappat livsgnistan. Då vilade jag, inte medvetet och inte för att jag ville det, utan för att det var det enda som jag kunde göra. Och med tiden som gick, så lyckades jag till slut bryta dom destruktiva beteenden som hade förorsakat mitt insjuknande. Det var verkligen ingen dans på rosor, det var en krokig väg med branta backar och mycket snårskog. Ett steg fram två tillbaka. Så den kraftfulla vilan är en hyllning till mänskligt varande, man måste inte göra något för att berättiga sin existens. Har man brutit ett ben är det svårt att gå. Det är annorlunda med psykisk ohälsa, den går inte att ta på. Den är där bara. Men den är också ett kvitto på att något saknas. Om jag mår bra så är mitt liv fyllt av tillräckligt mycket förnöjsamhet att jag inte fastnar i destruktiva mönster. Mår jag dåligt så har jag en avsaknad av förnöjsamheten, mitt liv fylls med destruktiva spänningar som jag inte kan hantera. Driver jag i en sådan situation på med mer och mer aktivitet så får jag aldrig tid till att reflektera och bara vara i stunden. Insjuknandet kom till mig för att jag inte lyssnade till livet, kanske hade insjuknandet kommit till mig i alla fall vid ett senare tillfälle. Det vet inte jag. Men jag gjorde saker som satte igång processer inom mig som ledde till ett ohållbart liv. Jag blev helt paralyserad och körde på rakt in i psykosen. Tack vare hjälp utifrån och min inre kämpar glöd så lyckades jag i alla fall att bryta det beteende som föranledde denna händelse. Det var verkligen inte lätt och detta var en process som pågick i nästan tio år. Att inte kunna hantera sitt egna liv är en enormt stressfull tillvaro, ens nära och kära blir till dom värsta fienderna. Misstänksamheten var så oerhört stark, den fyllde hela mitt väsen och skapade så förvridna tolkningar av tillvaron att jag bara hade skrattat år det idag om någon hade berättat för mig vad jag tänkte där och då. Men det var min verklighet, den var så stressfylld att jag under flera år inte kunde göra annat än att fly mig själv, men det har sitt pris, flykten orsakar en oerhörd ensamhet för individen. Lägg där till ett automatiserat beteende av lögner och svek så är känslan av gemenskap och sammanhållning lika med noll. Vilket jag upplevde. När man är mitt i detta så är det så oerhört svårt att inta andra perspektiv, speciellt om man är ilsken av sin natur och har ett invant sätt att skylla på allt och andra. Med andra ord så var jag inte hemma i mig själv under långa tider i denna period av mitt liv. Jag var på flykt undan det jag aldrig skulle vilja vara utan idag, mig själv, känslor, tankar och handlingar.