Att döva sina känslor med mat, sex, konsumtion eller droger kan mycket väl skapa ett missbruk som kan få oerhörda konsekvenser. Det kan kosta en livet och handlar till mångt och mycket om flykt. Flykten från ett nu där jag känner ett starkt obehag. Den tidigare nämnda lögnen håller egot i ett järngrepp i tron om att det man gör är det rätta. Det kan handla om att man stänger av känslorna helt och hållet, att man boostar på dom eller att man helt enkelt vill vända en jobbig känsla till det bättre. Men känslor handlar det om i alla fall, det är säkert. Att känna är att leva och att hantera känslor är för mig frihet. Det är inte alltid lätt att hantera jobbiga känslor som dyker upp inom oss, ångesten kan bli oerhört stark när man får en känsla som är ohanterlig. Att ha ångest över en känsla som är svår kan i sin tur skapa mer ångest, flykten ligger nära till hands och kan bli enda utvägen till slut. Men vad är skillnaden på att hantera en känsla och att fly från den? Om jag har ångest och går ut och tar en promenad för det känns bra i stunden och jag vet att ångesten lindras av att jag går ut och går så kan man säga att det är ett sätt att hantera ångesten. Sett ur ett annat perspektiv kan man ju få det till att jag där och då flyr från en känsla jag har hemma när jag går ut. Men i min mening så är det ingen flykt, därför att jag genom min fria vilja väljer, utifrån mig själv att göra något om är konstruktivt och gynnsamt för mig i nuet samt på lång sikt. Så hur definierar man flykten, det skulle jag säga är något som skapar en destruktiv spänning och som för stunden får en att glömma den känsla som jag flyr ifrån. Dessutom skapar flykten konsekvenser i ens varande och påverkar den situation man befinner sig i på ett negativt sätt. Alltså om jag är rädd för att känna känsla A, då förflyttar jag mig på ett eller annat sätt ifrån känsla A så att jag får känsla B som skapar en ”positiv” känsla inom mig. När sedan känsla A dyker upp igen så väljer jag att flytta mig till känsla B eller någon annan känsla igen, eftersom att jag inte vill känna känsla A. Denna förflyttning ifrån känsla A är kopplad till smärtlindring eller ångestreducering. Efter ett tag börjar känsla A dyka upp allt oftare och kanske blir jag rädd för att känsla A ska ta över, jag vill döva denna känsla. Genom att fly från den så kommer den att växa sig starkare på grund av att jag känner ångest eller rädsla för känslan i sig. Det blir som en rädsla för rädslan. Detta är mycket komplext att förstå i ett missbruk, det är först när missbruket hävs som man med ”nyktra ögon” kan se på det hela. Så genom att fly sig själv skapar man en rädsla för sig själv, det låter helt befängt men det är så det är. Varför vill man inte vara sig själv? Det är ju den man är på gott och ont, det kanske e just där skon klämmer, på ont. Man vill helt enkelt bara äta kakan och ha den kvar.  Att bryta ett missbruk utan att byta missbruk är oerhört stort för en människa oavsett vart i livet man befinner sig. Det är som att man kommer till insikt att det är dags att sluta springa från sig själv. Att man blivit så trött på missbrukets konsekvenser att det inte längre går att leva ett fungerande liv. Flykten är central i missbruket, likaså lögnen. Det är roten till missbruket som i första hand får oss att välja den vägen, många gånger handlar det om ett eller flera trauman som under tid bygger upp en stress i tillvaron, lägg där till känslan av hopplöshet, känslan av at inte duga till eller känslan av att allt man gör bara blir fel. Då är det inte så konstigt att man hamnar fel i livet. Sedan har vi en mängd andra faktorer som påverkar oss. Familj, vänner, arbetskamrater, samhället, världsläget, ja det är många olika kanaler som hela tiden påverkar hur vi känner inombords. Det kan tyckas vara ett litet problem i ett inledande skede, men när flykten har blivit den enda vägen för att känna eller inte känna så har man snart ingen frihet kvar under sina vingar. Det är en tragedi av stora mått att detta ska få bli ens livssituation över huvud taget, men det är varje persons resa som måste göras för att komma till rätt med detta varande. Det går inte att sopa hinder under mattan i all evighet, likväl går det inte att leva i isolering, vi är alla en del av ett sammanhang och det krävs två för att skapa tre, redan där så har vi en social gemenskap om än destruktiv, så är det i alla fall ett sammanhang ändå. Så när missbruket hävs skapar det en helt ny grogrund för livet självt. En ny situation för detta egendomliga universum att lära känna sig själv lite djupare eller på ett nytt sätt. Det är något stort som sker i en situation av uppvaknande, en ny resa danas och ny mark skall trampas.