Min upplevelse av psykosen beskrivs lättast med ett ord, ensamhet. Att vara så ensam att det inte går att känna igen sig själv i sina egna känslor, tankar och handlingar är ett faktum där jag inte vill vara. För mig handlar psykosen om rädsla och allt vad det innebär. Det är som att min rädsla alltid är påslagen i psykosen, hela tiden söker jag efter hotet. Mina nära och kära blev dom största fienderna, för att inte tala om sjukvårdspersonal och andra som ville mig väl. Det är svårt att beskriva från insidan hur det är att vara i psykos. 

Hur började det hela, ja det är svårt att dra den gränsen, för det ena leder till det andra och så sitter alla händelser i livet ihop som en lång kedja. Men det finns några nyckelord som kan vägleda fram tills dess att jag fick min första psykos, det är trauma, flykt och ångest. Det som fick mig att börja döva mina känslor i unga tonåren var ångesten, jag försökte stänga av känslorna genom berusning. I det var lögnen ett verktyg som jag använde mig av väldigt mycket. Genom att ljuga för mig själv och för andra så manipulerade jag mig fram genom livet på ett destruktivt sätt.